Ibland saknar man någon att det nästan gör ont i kroppen. Den känslan kommer ibland krypande till mig, speciellt när jag ska sova och jag känner mig lite ensammare än vanligt. Då brukar jag försöka tänka på något glatt men saknad är svårt att trycka undan. Den finns på något sätt alltid närvarande.

Telefonsamtal hjälper en stund, vi pratar och försöker att inte tänka på att vi befinner oss 20 mil ifrån varandra, men det gör oxå att jag efteråt nästan saknar dig ännu mer än jag gjorde innan samtalet.
Men när vi sen träffas känns det helt underbart och jag tror till och med att saknaden ibland är bra.  Att få se ditt leende ansikte när vi träffas gör att det är värt att sakna och längta.
Vill verkligen att det ska bli lördag 4:e augusti nu!

Du är helt underbar ♥