....har du fastnat och jag kan inte hjälpa dig loss.

du sveper in mig i ditt täcke och jag har ingen chans att värja mig. allt som sagts och gjorts kommer upp som vågor utan något stop. jag försöker tänka på något annat men det gör bara allt värre. och när inte tankarna längre räcker till får du mig att gråta. jag vill vara stark, jag vill inte falla för trycket. men jag är nog svag för du lyckas alltid vinna. alltid! men ibland kommer de dagar som man går och längtar efter. de dagar då man känner riktig glädje och du är långt bort. det är de dagar som gör det värt att leva. men sedan kommer kvällarna med det där täcket igen och jag har inget botemedel och jag är rädd att jag kommer förgöras på grund av dig.

varför ska jag behöva dela mitt hjärta med dig, saknad?